Sängen i Andrumslyan, Malmö, 05.41, 9 feb.

Ligger vaken och funderar på livet. I bakgrunden spelar jag Tao-boken, kanske den ljudbok jag lyssnat mest på 2011. För en liten stund sen blev jag sugen på att dra ner ”A new earth” och ”7habits”. På hårddisken ligger redan en Deepak Chopra-bok jag inte lyssnat på. Spenderar mycket tid med mina ljudböcker, uppskattar denna tiden mycket. Jag gör nyttiga saker när jag lyssnar- tränar, promenerar på vackra platser, njuter av stunder jag annars stört mig på- och jag ser ett tydligt samband med mina ljudbokvanor och hur jag blivit bättre med människor, hur jag fått sundare coping-metoder, hur jag blivit bättre på att ta itu med måsten, och hur min psykologiska, och i förlängningen min biologiska hälsa, blivit bättre. En liten del av mig är ändå orolig. Misstänker att den gränspsykosen som hände i januari delvis var frambringad av den enorma dos information, nyttig som onyttig, min hjärna tagit in de senaste 3 åren. Jag ångrar inget. Dels för att det inte gör någon skillnad nu, och dels för att jag känner att jag tagit enorma kliv mot ett av mina stora huvudmål: utformandet av ett mentalt ramverk som Alla kan ta till sig och få ett bättre liv, i form av psykisk, social och biologisk hälsa. Jag var påväg att skriva spirituell hälsa, men jag är kluven till denna åsikten efter min senaste bokperiod av pro-ateistiska böcker. Samtidigt kan jag inte förneka att många av mina religiösa studier har varit de mest intressanta. Samtidigt har alla dessa studier övertygat mig om att där finns generella linjer och teman som är gemensamma i alla religioner, teman som onekligen kommer utgöra bra grund till mitt ramverk. Eller ja, grunden vill jag ska bestå av vetenskaplig och förnuftsmässig självklar fakta. Men nästa lager i ramverket kommer onekligen vara religiöst inspirerat.

Poängen här är ändå en viss oro att jag överbelastar min hjärna. Jag mår väldigt bra nu. Perioden jag hade varade bara några dagar, från start till slut, jag var frisk att klara av min vardag bättre än de senaste 5 åren vid samma tidsperiod på året. En del av mig vill inte käka medicin, utan fortsätta med förbättrande av vanor, coping-metoder och försvarsmekanismer, och jag är övertygad att nästa år kommer jag kunna ta den tidsperioden då jag vanligtvis ”kukar ur” ännu bättre. Men jag har gjort löften till personer jag älskar. Bonne, Nelly, Morsan och framför allt Syrran har jag lovat att kontakta psykiater, och jag är smått övertygad om att medicinering kommer rekommenderas. Även om jag kanske behöver det, även om det kan göra ”min kamp” lättare och mitt liv mera behagligt, känns det som ett dropslag, kanske för att jag en dag ska skriva den dära ramverk-boken som nu varit påväg i nästan ett decennie. Som jag ser det har mitt mod och min vilja att förlita mig på metoder som Alla har tillgänliga, fritt, förnuftigt och gratis, för att skapa detta ramverk, varit min största styrka. Mina maniska perioder har troligtvis också haft en positiv effekt, då jag är mer kreativ, driftig och fantasifull under dessa. Det var först detta året jag lärde mig att där finns ett dike; styp; vägg i slutet av en sådan mani. Det hade jag ingen aning om, men det förklarar onekligen mycket. Dessutom började jag självförbättra mig för att jag ville ha färre droger i mitt liv, inte fler.

Hursom, nu ligger jag här, skriver av mig, en av de metoder som Definitivt kommer finnas med i ramverket. En del av mig vill stiga upp och sätta igång vardagen, men jag är ledig, och jag förstår mer och mer funktionen och nyttan av ”vila”, en av de kategorier jag underskattat mest. Jag försöker hålla mig lugn, göra så lite som möjligt, så långsamt som möjligt. Jag skulle dock ljuga om jag inte sa att jag njöt av att rivstarta min hjärna, ut nya på äventyr, även om de slutar i en dead-end, liksom jag njuter av att träna oavsett vad resultatet av denna träning är. Liksom med träningen anser jag att valet Att Träna, fysiskt såväl som mentalt, är viktigare än vilket område man väljer att träna inom. Precis som med kroppen har vi människor en tendens att inte respektera nyttan av variation, mångsidighet och regelbundenhet av träning, och jag är övertygad om att vår hjärna är likadan. Ju fler olika områden i hjärnan som får träna regelbundet, och ju fler kopplingar man har mellan hjärnhalvorna och alla olika områden, desto vassare blir ens holistiska förmåga. Dessutom har jag upplevt en nergång av egots negativa funktioner i mitt utforskande. Egot bör i min åsikt huvudsakligen finnas till som övervakare av handlingar i förhållande till mål, en förnuftig och altruistisk beslutsfattare, och den ska hjälpa till att belöna vid stora landvinningar i livet. Utöver det är egot kanske en av vår tids största faror. Stolthet står lätt i vägen för empati, och med empati menar jag även förståelse och förlåtelse för sig själv. Sann altruism börjar med egoism. Ju bättre du mår, eller upplever dig må, i din specifika livssituation, desto större chans är det att du gör nytta. Känslor smittar, och du kan förändra många människors liv dagligen, genom att må väl i dig själv och låta detta välmående smitta.

Hursom. Jag når många poänger när jag skriver, och ändå har jag känslan av att jag missar Poängen. Ironiskt, då man inte kan missa något som man inte har i avsikt att göra redan innan. Om jag sparkar iväg en boll, som inte träffar något som hade varit coolt att träffa (typ ett mål), bör jag inte klandra mig själv när bollen inte träffar något, om inte min avsikt varit att träffa något. Som oftast, i livet i största allmänhet, sparkar jag bollar med förhoppningen att skapa, vad jag anser vara en snygg bollbana. Mitt skrivande är inget undantag. Detta tänk är en stor del i mitt ramverk. När egot och vänster hjärnhalva går okontrollerade, tenderar man att skuldbelägga sig själv helt utan anledning. Vårt samhälle är förskaffat så: ett överflöd av mål, av resultat med så lite och snabb handling som möjligt, alla förväntas vilja uppnå, även om de flesta inte skulle må bättre eller prestera bättre av att uppnå dessa. Fysisk träning som vana är bra. Pervers besatthet av att uppnå en målvikt, eller ännu värre, konstant gå ner i vikt, är en tragiskt osund vana. En av de kanske viktigaste punkterna i mitt ramverk är starkt inspirerad av tao, men finns i psykologin, literaturen, zen och många andra områden: människan måste våga älska sig själv, sin situation och sitt liv, precis som det är, oavsett vad det är. Först då är man kapabel att leva ett genuint rikt liv.

Det här blev betydligt längre än jag tänkt. Känner mig lite stolt. Det är skönt att skriva, att låta fingrarna leka över tangentbordet, se hur ord skapas, meningar flyter fram, med än nästan melodisk klang. Det ger njutning, och det är en enkel och tillgänglig njutning för alla. Tid och uppmärksamhet är vår enda, sanna valuta i livet, utifrån dessa uppstår all annan valuta. Tid och uppmärksamhet är den gåva vi som människor naturligt blivit givna, oavsett livssituation, och konsten att leva är att använda denna på ett sätt som gynnar oss själva, våra närmsta och världen som helhet, i skapandet av kärlek till nuet, i sin enkelhet, och hopp om en vackrare framtid.

Jag kommer fixa fram ”A new earth”, boka tid hos psykiater och göra denna ostrukturerade torsdag till en härlig, produktiv dag, men just nu tänker jag fortsätta låta nuet ta mig dit det vill; vara en människa som människar; njuta av att vara.

”Wisdom is knowing I am nothing. Love is knowing I am everything.
And in between the two, my life moves.”
/Mesarghadarta Maharaj, filosofisk kapitalist

”dom kan klauga om dom vill. Ja har slutat å bry maj om såånt.
Ja e glau att ja finns till. Det breddar upp min hårrisåånt”
/Bob Hund, skånskt geni