Hedra din värld dagligen, med 5 enkla övningar, med vetenskapligt bevisad god effekt på exekutiva funktioner:
1. Tacksamhetsövningar- skriv upp minst 3 saker du är tacksam för, minst 3 saker du gjort bra, och 3 saker du önskar hjälp med.
2. FreeFlow- frikoppla mellan hjärna och händer, och skriv vad som än dyker upp. Spara eller släng, det viktiga är att detta endast är för dina ögon.
3. Meditera- allt över 7 minuter dagligen (över 2 veckors tid) har bevisad god effekt på hälsa såväl som exekutiva funktioner.
4. Fysisk aktivitet- det viktiga är inte vad, utan Att något görs, varje dag.
5. Random Acts of Kindness- ge för givandets skull, utan att föränta något tillbaka. ...detta är den korta synopsis av nedanstående inlägg. Önskar dig en Härlig dag!

 Jag trodde jag skulle på kvantintro idag. Men det skulle jag inte. Jag sitter i mitt sköna kök och tittar ut på de höga, välpolerade bostadsrätthusen som den vid denna årstid sällsynta sol valt att skina på. Morgan Freeman har diskuterat huruvida universum lever, och jag har hittat den teori jag är anhängare av, en form av biocentrism. Det finns många anledningar att hålla sig glad, eller iallafall i acceptens. Tron påverkar onekligen oss som individer, genom placebo, men jag tror den har större kraft än så, och jag tror världen skulle bli en bättre plats om vi alla hjälptes åt att tro på det bästa möjliga. Världen är perfekt balanserad i allas tro, och är samtidigt grogrunden från vilken vi skapar vår tro. Och så snart något blir normalläge, tenderar vi att ta det för givet. Vi kanske ser det som bra, förhoppningsvis ser vi våra liv som överlag bra, men för att vi ska kunna se det som ännu bättre, måste det först bli sämre. Vi måste bli rejected när vi söker jobb, för att sen uppleva eufori när vi får svar från 3 jobb samtidigt. Vi måste bo på soffor i flera år, för att sen se lyckan i att få en egen etta. Vi måste gå mot strömmen och skrika att pengar är roten till ondska, för att sen excellera ekonomiskt, och göra bra saker med pengarna. För allt kan användas till gott och ont, och kategoriseringen av gott och ont bygger på vår tro om vad som kan bli av den perfekta balans som redan råder.

Jag tror på mina magiska 5, övningarna som kan stärka allas tillvaro, den dagliga träningen som över tid, när de får gro, likt vackra växter som tas väl omhand, blir den tillvaro som är rätt grogrund för bra tro, för oss alla, även om vi inte skulle vara biocentriker. Det finns säkerligen någon perverterad form av detta- allt tenderar att få negativ effekt i excess- men som utgångspunkt måste vi ändå se på våra egna liv om vi vill skapa en positiv förändring i världen. Jag tror vi kan ha en positiv inverkan på världen, även om vi föraktar oss själva, men vi får inte nöjet i att uppleva denna inverkan själv. Sett från mitt perspektiv är detta lite bortkastat. Glädjen i att vara ett med allt, är att se hur ens personliga värld bli vackrare under livets gång. Om världen samtidigt blir så i det stora hela, kan nog diskuteras både fram och tillbaka. Balansen är som den är, och våra paradigm gör att vi ser det vi ser. Objektivitet är ett utopia. Men vi, i våra liv, kan ha nöjet att få det bättre. Givetvis måste det ibland bli lite sämre, eller iallafall tuffare och kämpigare i perioder, för att det sedan ska bli lugnare och vackrare. Fight or flight reflexen är lika inbyggd i oss däggdjur som rest and digest. Och båda kan uppskattas. Att jobba hårt för något behöver inte vara sämre än att njuta och vila av sina mödors fruktan.

Att varje dag få en stund av stillhet, helst med fokus endast på sina andetag, utan stimuli, blir på något sätt påminnelsen om alltings början, tillståndet innan dagens big bang, och kanske något som kan återkomma innan läggdags. Att beskriva vad man är tacksam för, vilka bra saker man gjort och vad man önskar hjälp med, hjälper ens hjärna att stanna på samma spår, att likt ett tåg stanna kvar på en bra väg, även om slutdestinationen skulle vara okänd. Det kan också hjälpa en att byta spår, om man upptäcker att destinationen man riktat in sig på inte verkar vara så vacker, så rätt för en själv, som man hoppats på. Det hjälper en fokusera på det ljusa i tillvaron, och den förändring man gör själv, varje dag, för att tillvaron ska bli lite bättre. En vis man sa till mig att ett bra nyårslöfte är att göra sig själv lite bättre. Tanken om detta, att utan stress, hets och självförakt, göra det man kan göra, och göra det med det lilla extra, vad detta nu än må vara, påminner mig om en annan sak som jag tror skulle förbättra världen. Att alltid hålla vad man lovar, och för att detta ska gå, lova mindre än vad man tror sig vara kapabel till. När det kommer till planering av alla slag, tror jag vi alla skulle göra klokt i att vara lite pessimistiska. På detta sätt kan vi undgå att slita ut oss, och se till att ha den extra tid, energi och kapacitet att dels ta itu med oväntade förhinder, och om inga sådana skulle dyka upp, överleverera på de löften vi gjort. Att sätta sin personliga touch på utfört jobb, gör inte nödvändigtvis jobbet bättre, men det gör det mer levande, mer personligt, det tar tid, men det är det värt, då inga relationer sker i ett vakuum. Där finns alltid en historia innan och efter. Och människan skulle inte vara framgångsrik och lycklig, utan tillit i sina relationer. Att hålla det man lovar ger tillit. Att överleverera med personlig touch är grogrund till kärlek. Mellanmänsklig kärlek skapar invånare som genuint vill varandra väl, och i förlängningen ett samhälle där det mänskliga livet är mer värt materiella gåvor.

I en global livsvärld, ställs stora krav på acceptens. Jag tror kanske det svåraste är att acceptera sig själv, med både det positiva och negativa man medför sin värld. Jag tror överlag att vi döljer våra negativa sidor för oss själva, genom att skylla dem på andra, genom att blockera dem, genom att bortförklara dem med rationaliseringar och annat. Det gör man väl delvis klokt i, sett ur ett socialt perspektiv. Vissa saker ska få vara hemliga, men jag tror ju mer öppenhet ett samhälle kan ha, och ju mera öppen man kan vara med sig själv, om sina drömmar, behov, rädslor och sånt som dyker upp i vårt medvetande, fast vi har svårt att stå för det, desto lättare får vi individuellt och kollektivt att hantera det. Vi måste, som Viktor Frankl säger, se det bästa i vår medmänniska, för att ens göra det möjligt för denne att nå dit- då vi tenderar att skapa varandra genom våra förväntningar sins emellan. Det kan ses som en uppmaning att bortse från det negativa, men då missar man lite poängen. Det handlar om var, när och med vem något sägs. Vi måste konfrontera vår skugga för att kunna hantera den. Där kommer alltid finnas skugga, och man kan spendera hela livet med att konfrontera den, och det är inte min intention. Min intention är att den bör vara uppdaterad, liksom allt annat i ens tillvaro, till det liv man lever här och nu. Enda sättet att overcome något är att börja med att konstatera och acceptera. Därför skulle vi alla må bättre av att regelbundet free flow skriva, endast för vår egen skull, endast för våra egna ögon, konstatera och acceptera de sidor av oss vi har svårt att prata om, det i våra liv som fyller en funktion, utan att vi vet vilken, de sidor som vi helst skulle önska bort.

Jag tror att varje människa består av änglar och demoner, fast mellan himmelriket av ens ideal, och skärselden av våra lustar. Vi är djur, med en abstrakt tankeförmåga. Vi är tredimensionella varelser som leker, gör bort sig och manipulerar i den fjärde dimensionen vi kallar tid. Alla har vi bilder av utopia, av himmelriket, av hur allt skulle vara lite bättre, och alla har vi idéer om hur vissa saker inte får bli värre, för då skulle vår redan tragiska tillvaro transponeras till ett rent helvete. Och vi befinner oss konstant emellan de två. Verkligheten är perfekt balanserad, även när den är så långt ifrån perfekt för oss som den kan vara. Och även de bästa intentioner har en skuggsida. Bra saker skapas, och det gör de alltid på bekostnad av något annat. Tid & uppmärksamhet, de enda sanna tillgångar vi föds med, är även begränsade. Jag menar inte att de är bristvaror- det beror på hur vi lever våra liv- men dygnet har bara 24 timmar, och vi skulle må bra av att vila, helst sova, 8 av dem. De övriga har vi till att se till att hedra och göra det bästa av vår fysik, psykiska behov, sociala relationer, vår ekonomiska status och världen som helhet. Det är tunga uppgifter att hantera med dygnets resterande 16 timmar, och sett på dagligt plan, kanske en omöjlig uppgift. Men där finns saker vi kan göra, och det handlar inte om att specialisera sig- Gudarna ska veta att vårt samhälle redan är osunt specialistbetonat- utan det handlar om att göra något, för att likt de tidigare omtalade växterna, organiskt kunna gro anpassat till det liv vi lever här och nu. Jag tror mycket på att bädda för att fatta rätt beslut, att skapa en vardag där det lättaste alternativet också är det sundaste, rent proaktivt. Om vi varje dag kan göra något litet, eller stort om vi har tid till det, för att ge näring åt varje växt som i denna metafor får symbolisera det mänskliga välmåendets fem dimensioner, då skapar vi både egoistiskt och altruistiskt en bättre värld. Alla mår vi bra av daglig meditation, och allt över 7 minuter om dagen har en bevisad positiv effekt. Fysisk aktivitet är ett måste, och 20 minuters promenad under dagens ljusare timmar, har inte bara en bevisad effekt för att hålla psykiska åkommor borta, utan är även en gemensam nämnare för de flesta nobelpristagare. Som de varelser vi är, är fysisk aktivitet ett måste, och det handlar inte om Vad som görs, utan Att något görs.

Den sista av mina magiska 5 som hyllar, utöver tacksamhetsövningar, meditation, fysisk aktivitet och free flow skrivande, är random acts of kindness. Här tror jag nyckeln till en bättre värld verkligen ligger. Här kan de enkla små handlingarna få enorma och globala konsekvenser. Inom kristendomen hyllas tro, hopp och kärlek, och alla dessa kan förmedlas i enkla gåvor i vår vardag. Att ge för givandets skull, utan att förvänta något tillbaka, fungerar som ringar på vattnet och kan potentiellt inge hopp om ett bättre liv, tro på en bättre värld, och kärlek till människan, vän som främling. Givetvis uppskattas inte alla gåvor av alla människor. Vi ger det vi själva uppskattar, och om vi väljer att ge till en främling, kanske de har ett annat värdesystem, där detta inte uppskattas, eller kanske till och med ses som en diss. Jag uppmanar inte till försiktighet, då jag tror att goda intentioner är grogrunden för en bättre värld, även om vissa hävdar att det även kan vara vägen mot helvetet. Jag tror att om man dagligen kan väva in goda handlingar, som gynnar andra i nuet, eller en själv i framtiden, enkla sådana, skapar man ett bättre samhälle, och skapar små snöbollar av hopp som kan bli laviner av godhet. Jag kanske inte uppskattar gåvan du ger mig, men jag kan uppskatta och se den goda intentionen bakom, som i sin tur triggar det goda i mig. Och oavsett så lär jag mig något om min värld, jag lär mig att se vad andra uppfattar som goda gåvor. Kanske är just det som jag har i överflöd och är lättillgängligt för mig, något du behöver mer nu än någonsin, något som kan lyfta din tillvaro till en bättre nivå. Random acts of kindness, stora som små, bör vara en daglig prioritet.

Alla dessa fem kan göras dagligen. Ingen av dem behöver ta mer än 7-20 min. Man kan också fördela dem så att man gör varje grej 2-4 ggr i veckan, men mer tid på varje grej den dag då just en aktivitet prioriteras. Och ju fler om lovar sig själva att göra dem, desto bättre värld skapar vi, för oss själva och alla andra.

Mittimot Bonnes kafé, Malmö, 8.44, 10 februari 2012

Misstänker att jag är blockad från alla espresso houses nätverk för att jag laddat ner grejer när jag varit inloggad på deras nät. Bull. Fast kanske ändå rätt bra. Som musiker borde jag hata nerladdning. Som jobbande på hemmakväll borde jag hata nerladdning. Som god vän till både poliser och advokater borde jag ta avstånd från nerladdning. Men det gör jag inte. Hade det inte varit för nerladdning hade jag nog varit tung missbrukare nu. Hade det inte varit för ljudböcker hade jag inte funnit mod & kraft att utvecklas personligt. Hade det inte varit för film och tv, utan reklam, hade jag varit tvungen vara tokstenad varenda gång jag slog på tvn.

Hade en liten snack med André angående tv-licens häromdan. Jag skämdes. Jag vill betala tv-licens, trots att jag inte har någon tv i mitt namn, och kollar på svt mindre än 10 timmar i månaden. Samtidigt är deras program överlag bättre. Ska ta å kolla upp det där. Att hata reklam är inte ett giltigt argument för att ladda ner när det kommer till tv.

Vad gäller film handlar det mest om lättja för min del. Som anställd på hemmakväll hyr jag gratis. Jag blev anställd på hemmakväll för att jag hängde där så ofta att jag lika bra kunde börja jobba där. Hemmakväll har bra film, tobak, koffein och gott godis. Kommer nog aldrig sluta jobba där. Även om jag kanske inte kommer jobba där, i verkligheten till skillnad från på pappret, får de gärna ringa mig lite då och då. Det är intressant att stå bakom kassan och observera människor när de inte är medvetna om det. Det är barnsligt gött att nörda film. Dessutom är det fantastiskt skönt att ha någon plats där transaktioner kan ske helt pengafritt (som anställd har man ett konto, så att allt man handlar dras på lönen). Får mig att känna mig som en Plejja!

Musikmässigt skäms jag. I should know better. Till mitt försvar ska sägas att jag laddat ner väldigt lite musik (andra har gjort det åt mig..), och de minskade musikkostnaderna i mitt liv som nerladdning har inneburit, har jag använt på konsertbiljetter och t-shirts från artisterna. Inbillar mig att mer pengar går direkt till bandet om jag handlar prylar av deras polare. Tror där är färre avgifter innan pengarna når fram. That's the way i like it. För många mellanhänder gör mig misstänksam, och med tanke på hur stor procent per skiva en musiker får på ett storbolag, är jag skeptisk till att alla de där mellanhänderna verkligen behövs.

Hade tänkt plugga. Det var min officiella förklaring till mig själv när jag steg upp. Ändå stack jag till ett espresso house. Misstänker att det var för att jag inte skulle ha dåligt samvete medan jag smällde tid på fejjan. När jag sitter på fejjan på biblan blir det sällan längre än en kvart åt gången. På andra platser är det som ett skämmigt beroende. Jag liksom smyg-fejjar. Artisten, eller let's face it, narcissisten; bekräftelsehoran i mig, kan inte få nog. Det dröjer inte länge innan jag står på scen igen, och det tjänar nog alla på. Fast jag vill inte tänka så. Mitt liv tenderar att bli så mycket pissigare så snart jag tenderar att ha pengar som hidden agenda. Världen har alltid försett mig med precis det jag behövt, och det viktigaste av det jag velat ha. Och jag kommer alltid musicera. Och jag kommer nog alltid, i pinsam utsträckning, vara en bekräftelsehora. Men jag tänker på framtiden, på mina barn. Jag vill inte att de ska behöva komma hem till en pappa som fejjsbuckar så snart han är ensam. Det tragiska öde ska ingen behöva erfara.

”Swallow your pride, but not your Passion!”
/egen, men säkerligen piratad

”Open your head too much, and your brain will fall out.”
/Tim Minchin, rolig Robert Smith look-a-like

Sängen i Andrumslyan, Malmö, 05.41, 9 feb.

Ligger vaken och funderar på livet. I bakgrunden spelar jag Tao-boken, kanske den ljudbok jag lyssnat mest på 2011. För en liten stund sen blev jag sugen på att dra ner ”A new earth” och ”7habits”. På hårddisken ligger redan en Deepak Chopra-bok jag inte lyssnat på. Spenderar mycket tid med mina ljudböcker, uppskattar denna tiden mycket. Jag gör nyttiga saker när jag lyssnar- tränar, promenerar på vackra platser, njuter av stunder jag annars stört mig på- och jag ser ett tydligt samband med mina ljudbokvanor och hur jag blivit bättre med människor, hur jag fått sundare coping-metoder, hur jag blivit bättre på att ta itu med måsten, och hur min psykologiska, och i förlängningen min biologiska hälsa, blivit bättre. En liten del av mig är ändå orolig. Misstänker att den gränspsykosen som hände i januari delvis var frambringad av den enorma dos information, nyttig som onyttig, min hjärna tagit in de senaste 3 åren. Jag ångrar inget. Dels för att det inte gör någon skillnad nu, och dels för att jag känner att jag tagit enorma kliv mot ett av mina stora huvudmål: utformandet av ett mentalt ramverk som Alla kan ta till sig och få ett bättre liv, i form av psykisk, social och biologisk hälsa. Jag var påväg att skriva spirituell hälsa, men jag är kluven till denna åsikten efter min senaste bokperiod av pro-ateistiska böcker. Samtidigt kan jag inte förneka att många av mina religiösa studier har varit de mest intressanta. Samtidigt har alla dessa studier övertygat mig om att där finns generella linjer och teman som är gemensamma i alla religioner, teman som onekligen kommer utgöra bra grund till mitt ramverk. Eller ja, grunden vill jag ska bestå av vetenskaplig och förnuftsmässig självklar fakta. Men nästa lager i ramverket kommer onekligen vara religiöst inspirerat.

Poängen här är ändå en viss oro att jag överbelastar min hjärna. Jag mår väldigt bra nu. Perioden jag hade varade bara några dagar, från start till slut, jag var frisk att klara av min vardag bättre än de senaste 5 åren vid samma tidsperiod på året. En del av mig vill inte käka medicin, utan fortsätta med förbättrande av vanor, coping-metoder och försvarsmekanismer, och jag är övertygad att nästa år kommer jag kunna ta den tidsperioden då jag vanligtvis ”kukar ur” ännu bättre. Men jag har gjort löften till personer jag älskar. Bonne, Nelly, Morsan och framför allt Syrran har jag lovat att kontakta psykiater, och jag är smått övertygad om att medicinering kommer rekommenderas. Även om jag kanske behöver det, även om det kan göra ”min kamp” lättare och mitt liv mera behagligt, känns det som ett dropslag, kanske för att jag en dag ska skriva den dära ramverk-boken som nu varit påväg i nästan ett decennie. Som jag ser det har mitt mod och min vilja att förlita mig på metoder som Alla har tillgänliga, fritt, förnuftigt och gratis, för att skapa detta ramverk, varit min största styrka. Mina maniska perioder har troligtvis också haft en positiv effekt, då jag är mer kreativ, driftig och fantasifull under dessa. Det var först detta året jag lärde mig att där finns ett dike; styp; vägg i slutet av en sådan mani. Det hade jag ingen aning om, men det förklarar onekligen mycket. Dessutom började jag självförbättra mig för att jag ville ha färre droger i mitt liv, inte fler.

Hursom, nu ligger jag här, skriver av mig, en av de metoder som Definitivt kommer finnas med i ramverket. En del av mig vill stiga upp och sätta igång vardagen, men jag är ledig, och jag förstår mer och mer funktionen och nyttan av ”vila”, en av de kategorier jag underskattat mest. Jag försöker hålla mig lugn, göra så lite som möjligt, så långsamt som möjligt. Jag skulle dock ljuga om jag inte sa att jag njöt av att rivstarta min hjärna, ut nya på äventyr, även om de slutar i en dead-end, liksom jag njuter av att träna oavsett vad resultatet av denna träning är. Liksom med träningen anser jag att valet Att Träna, fysiskt såväl som mentalt, är viktigare än vilket område man väljer att träna inom. Precis som med kroppen har vi människor en tendens att inte respektera nyttan av variation, mångsidighet och regelbundenhet av träning, och jag är övertygad om att vår hjärna är likadan. Ju fler olika områden i hjärnan som får träna regelbundet, och ju fler kopplingar man har mellan hjärnhalvorna och alla olika områden, desto vassare blir ens holistiska förmåga. Dessutom har jag upplevt en nergång av egots negativa funktioner i mitt utforskande. Egot bör i min åsikt huvudsakligen finnas till som övervakare av handlingar i förhållande till mål, en förnuftig och altruistisk beslutsfattare, och den ska hjälpa till att belöna vid stora landvinningar i livet. Utöver det är egot kanske en av vår tids största faror. Stolthet står lätt i vägen för empati, och med empati menar jag även förståelse och förlåtelse för sig själv. Sann altruism börjar med egoism. Ju bättre du mår, eller upplever dig må, i din specifika livssituation, desto större chans är det att du gör nytta. Känslor smittar, och du kan förändra många människors liv dagligen, genom att må väl i dig själv och låta detta välmående smitta.

Hursom. Jag når många poänger när jag skriver, och ändå har jag känslan av att jag missar Poängen. Ironiskt, då man inte kan missa något som man inte har i avsikt att göra redan innan. Om jag sparkar iväg en boll, som inte träffar något som hade varit coolt att träffa (typ ett mål), bör jag inte klandra mig själv när bollen inte träffar något, om inte min avsikt varit att träffa något. Som oftast, i livet i största allmänhet, sparkar jag bollar med förhoppningen att skapa, vad jag anser vara en snygg bollbana. Mitt skrivande är inget undantag. Detta tänk är en stor del i mitt ramverk. När egot och vänster hjärnhalva går okontrollerade, tenderar man att skuldbelägga sig själv helt utan anledning. Vårt samhälle är förskaffat så: ett överflöd av mål, av resultat med så lite och snabb handling som möjligt, alla förväntas vilja uppnå, även om de flesta inte skulle må bättre eller prestera bättre av att uppnå dessa. Fysisk träning som vana är bra. Pervers besatthet av att uppnå en målvikt, eller ännu värre, konstant gå ner i vikt, är en tragiskt osund vana. En av de kanske viktigaste punkterna i mitt ramverk är starkt inspirerad av tao, men finns i psykologin, literaturen, zen och många andra områden: människan måste våga älska sig själv, sin situation och sitt liv, precis som det är, oavsett vad det är. Först då är man kapabel att leva ett genuint rikt liv.

Det här blev betydligt längre än jag tänkt. Känner mig lite stolt. Det är skönt att skriva, att låta fingrarna leka över tangentbordet, se hur ord skapas, meningar flyter fram, med än nästan melodisk klang. Det ger njutning, och det är en enkel och tillgänglig njutning för alla. Tid och uppmärksamhet är vår enda, sanna valuta i livet, utifrån dessa uppstår all annan valuta. Tid och uppmärksamhet är den gåva vi som människor naturligt blivit givna, oavsett livssituation, och konsten att leva är att använda denna på ett sätt som gynnar oss själva, våra närmsta och världen som helhet, i skapandet av kärlek till nuet, i sin enkelhet, och hopp om en vackrare framtid.

Jag kommer fixa fram ”A new earth”, boka tid hos psykiater och göra denna ostrukturerade torsdag till en härlig, produktiv dag, men just nu tänker jag fortsätta låta nuet ta mig dit det vill; vara en människa som människar; njuta av att vara.

”Wisdom is knowing I am nothing. Love is knowing I am everything.
And in between the two, my life moves.”
/Mesarghadarta Maharaj, filosofisk kapitalist

”dom kan klauga om dom vill. Ja har slutat å bry maj om såånt.
Ja e glau att ja finns till. Det breddar upp min hårrisåånt”
/Bob Hund, skånskt geni

Signed, Sealed & Stolen

Hvad mon man er
før man blir til
et stjerneskud - et puslespil
en tanketorsk
en gulerodman
må for fa'en ha været no'ed.

jeg ku' aldrig bli' til no'ed
trods mit store ordforråd
stod i kø på livets vej
mens andre overhalede mig.

Jeg voksed' - og koksed'
jeg fandt min plads i skyggen
med ryggen op mod muren
hvorfor blev jeg født?

Og hvad mon der sker
når man skal bort
når livets skjorte bli'r for kort
hvor mon den er
den røde tråd
man må for fa'en da blive til no'ed.

llama me,
dime el nombre de esto cancion danes,
y te voy a comprar un Hof "imidiamente"!

/viva pepe!

Bond. Vaga Bond.

Denna tid är enbart en resa, och oavsett hur vacker eller hemsk den framstår är det vårt jobb att njuta av den. Njutning finns i många former, och hur vi väljer att njuta är upp till oss. Glädje, enthusiasm, acceptens är alla lika fullvärdiga former av samma sinnestillstånd. Oavsett vad som sker i vår yttre värld är det upp till oss att höjja vår inre till det mest passande sinnestillstånd. Detta kommer sedan färga allt vi gör, säger och utstrålar.

Omständigheter, gener, andra människor kan alla verka vara imot oss, om så är fallet har vi inte hittat rätt sinnestillstånd. Att uppnå njutning, oavsett till vilken grad, hjälper oss att tackla och förstå våra egna gener, omständigheter och alla andras reaktioner på vad vi gör.

Njutning saknar resultat. Njutning är dubbel om delad. Njutning kan vara evig. Njutning är det intet ut ur allt kan födas. När man är i full njutning saknar tid värde, och man känner hur man blir en bricka i ett fantastiskt pussel. Precis som med enorma pussel kan det vara väldigt svårt att förstå slutmotivet när enstaka bitar faller på plats, men alla som laggt ett pussel vet att ju mindre forcering och aggresivitet som krävs, desto lättare är det att uppnå ett jämt flyt mot den slutgiltiga vackra skapelse man får fram.

Det man accepterar, blir entusiastisk och gläds av, vill man göra. När man gör det man vill göra, eller uppmanar vilja över det man måste göra uppradas ens själ och omständigheter i samma riktning och man känner en viss medvind i allt. Om man spenderar sitt liv mot vinden tyngs man ner, blir resultatfokuserad och ickenärvarande. Ur denna brist på närvaro föds inget. Det blir omöjligt att skapa något genuint, och betydligt svårare att skapa något överhuvudtaget. Ens ovilja och brist på närvaro blir avspeglade i resultatet. Om något överhuvudtaget är värt att göra är det värt att göra det på bästa möjliga sätt. Detta värde i själva skapandet kommer minst lika mycket inneifrån som utifrån. Den sanna skönheten kommer i att acceptera och glädjas åt allt som livet serverar en, och göra det bästa utav varje stund. Att aktivit närvara är det enda sättet att verkligen påverka stundens utgång och därmed dess resultat. Ens känslor under skapandet av varje stund färgar dess och ens egen framtid. Vill man vara en del av den måste man vara en del av nuet.

denna veckas torftiga klämkäcka bloggslogan:

(*sponsrad av resemagasinet "Vagabond"*)

Ut & Njut Nu.

amor fati!
/bdt

Där är SÅ mycket Kärlek uppdämmad i mig att den är svår att släppa ut, men man borde kanske egentligen dammsuga.

Där är SÅ mycket Kärlek uppdämmad i mig att den är svår att släppa ut. Världen behöver Kärlek, i allra högsta grad just nu. Rädsla och andra negativa känslor genomsyrar våra platser, relationer och sinnen, och jag har svårt att tänka mig att inte alla skulle vilja byta ut dem med Kärlek, Harmoni, Skönhet och Stillhet i sinnet. Vad Vackert det skulle vara att vandra runt och tydligt se Kärlek, Harmoni, Skönhet och Stillhet i Allt och Alla i min omvärld.

Varför kan jag inte släppa ut Min Kärlek? Varför har jag ett överflöd i förhållande till vad jag kan släppa igenom? Ovana? Epileptiska nervbanor betingade av omvärld, gener och uppväxt att processa endast oro, depp och nedtyngande sinneslag? Eller är det min omvärld som inte kan, eller kanske inte Vill, släppa fram den. När varje handling tolkas i framtid och förtid parrallelt med nutid blir det väldigt lätt att göra fel. Den stress som Evigheten lägger på en är fullständigt överbelastande och gör det omöjligt att släppa fram en Genuin handling, Ren från nervositet, negativitet och rädsla.

”Va ska han tänka om mig om ja säger så? Hur kan det tolkas? Varför gav hon mig denna? Vad vill han ha tillbaka? Tror hon att vi ska ligga nu? Varför sa han så? Vad menar hon med det?” Vissa börjar automatiskt tro negativt och/eller tycka synd om människor runt omkring sig. ”Han hade det inte lätt när han växte upp. Hon har det svårt hemma. De har det jäkligt otryggt på jobbet. Jag skulle inte vilja bo under deras tack. Det kan man förstå, hon är säkert orolig inför morgondagen.” Det tråkigaste är att det säkert är sant. Ingen rök utan eld. Men eldens magnityd och rökens spridning är HELT beroende av hur mycket luft omvärlden ger den. Alla har problem. Eller har Vi?

Om man hänger upp sig i situationer som kvickt passerar genom nuet är det lätt hänt att man skapar sig problem. ”Va ska hon tro? Vad menar han med det?” Om man inte låter nuet passera och inte kan acceptera den form i vilken den valt att träda fram på dina sinnes scen, då och först Då skapas Problem. Problem som blir en del av din identitet och ditt ego, problem som dyker upp och tragglas om och om igen, hela motorvägar av nervbanor utvidgas för att skapa plats till de nya impulser i din hjärna endast skapta för att gräva och fördjupa sig i detta problem.

Där är SÅ mycket Kärlek uppdämmad i mig att den är svår att släppa ut, men man borde kanske egentligen dammsuga.

(...and I did, without any problem...)

Pozz!
/bdt

Consider This:

The world is like a ride in an amusement park and when we choose to go on it we think it's real, because thats's how powerful our minds are. And it goes up and down and round and round, it has thrills and chills and its very brightly colored and very loud, and it's fun - for a while. Some people have been on the ride for a long time and after a while they begin to question: Is this real, or is it just a ride? But some people have remembered, and they come back to us and they say. "Hey, don't worry and don't be afraid ever, because this is just a ride" - and we kill those people...

"Shut him up! Ive got a lot invested in this ride... Look at my furrows of worry... Look at my big bank account... Look at my family... This has to be real!" But it's just a ride.

We always kill those good guys who try to tell us that and we let the demons run amok. But it doesn’t matter, because it's just a ride - and we can change it any time we want. All we need is the choice. No effort, no work, no job, no savings or money - just a choice - right now - between fear & love. The eyes of fear want you to put bigger locks on your doors, buy guns and and close yourself off, the eyes of love instead, see all of us as one.

Here's what we can do to change the world to a better ride right now. Take all the money we spend on weapons and defence every year and instead spend it feeding, clothing and educating the poor of the world, which it would many times over, not one human being excluded and we can explore space...


together...


both inner and outer...


forever...


...in peace.

- Bill Hicks (1961 - 1994 R.I.P.)